SCENER UR EN MANUSFÖRFATTARES LIV

En bra idé kan räcka långt. Jag fick själv en idé som jag klottrade ned i min Filofax. ”Trist Svensson-zombie upptäcker gradvis att han går i sömnen. En morgon vaknar han upp badande i blod” skrev jag. Jag hade läst en tidningsnotis om Kenneth Parks, en man i Kanada som mitt i natten hade gått upp i sömnen, kört en och halv mil i sin bil, till sina svärföräldrar. Där han knivhögg dem båda – i sömnen (!). Fascinerad av det makabra brottet började jag göra research och insåg att det var ett outforskat ämne. Kenneth Parks visade sig inte vara det enda fallet heller där brott begåtts i sömnen. Att sömnforskare dessutom betecknade många av fallen som psykologiska gåtor var alldeles för bra för att inte använda i en film.

Det tog tio manusversioner innan ”Sleepwalker” blev färdig film. Men jag fick komma in i den där magnifika biosalongen och se den med en publik. Den blev väl inte det där mästerverk vi hade hoppats – 31,000 besökare fick vi i Sverige, men den vann pris som bästa nya film på filmfestivalen i Cognac, Frankrike och såldes till USA där den ska göras som amerikansk nyinspelning med Mark Johnson (”Rain Man”, ”Donnie Brasco”) som producent. Det senaste budet är att Richard Gere vill spela i huvudrollen.

Som manusförfattare har jag skrivit på uppdrag här i Sverige, åt Svensk Filmindustri och Sonetfilm, men framför allt öppnade den där lilla idén jag fick dörrarna till en ny värld.

En märklig ny värld kallad Hollywood.

Jag och regissören Johannes Runeborg (numer gift med efternamnet Pinter) och har sedan tre år tillbaka både agentur i Los Angeles – United Talent Agency med klienter som Harrison Ford och Bröderna Coen – och en lojal och hårt arbetande manager i Linne Radmin (som också är producent, senast för DVD-aktuella ”Twisted” med Ashley Judd och Samuel L Jackson). Tillsammans med henne har vi utvecklat flera originalprojekt för den amerikanska marknaden. Vi var rätt säkra på att det skulle bli en av dessa originalmanus som blev vår andra film. Men det blev en helt annan film som gav oss vårt första jobb där.

Och den var inte amerikansk heller. Det var en norsk samethriller.


Jag och regissör Johannes bandar DVD-kommentarspår till fransk specialutgåva av Sleepwalker.

”Sleepwalkers” producent John Jacobsen hade arbetat med att utveckla en amerikansk nyinspelning av sin ”Vägvisaren” (som Oscarnominerades som bästa utländska film 1987) för Phoenix Pictures (”Sjätte Dagen”, ”Basic”). Men de var inte nöjda med det manus de hade fått fram. Nu hade han lyckats övertala Phoenix att ge mig och Johannes en chans att bearbeta det. Vi satte igång. Några veckor efter att vi levererat den ringde en exalterad John Jacobsen. Regissören Marcus Nispel (”The Texas Chainsaw Massacre”) hade tänt på vår version av manuset. Vill vi komma över till Los Angeles och träffa honom? De betalar flygbiljetterna och rum på Four Seasons.

Den intelligentaste tanke som flög genom mitt huvud var: Skiter björnen i skogen?

Vi packade och åkte till flyget. Mådde som kungar i de bekväma förstaklass-sätena och beställde champagne och gratis-whisky. Morgonen efter satt vi yrvakna på Phoenix kontor med samtliga toppar närvarande och lyssnade på Marcus Nispel, en tysk kuf i Hare Krishna-orange skjorta som höll utläggning om vad han ville göra av ”Vägvisaren”. Vi hoppade in i brainstormandet och snart flög idéerna kors och tvärs över bordet. Nispel verkade gilla vad vi hade att komma med. Jag snurrade lite på skinnstolen och satt rätt bekvämt där jag satt utan att reflektera mer över situationen.

Men mitt i mötet öppnades dörren och Mike Medavoy, VD för Phoenix Pictures, kom in för att presentera en försynt herre som också var på besök.

– Guys, I just want to you to say hello to Steven Zaillian.

Jag svär, jag stod jag i givakt när jag hälsade.

Steven Zaillian vann en Oscar för manuset till ”Schindler’s List.”


Signering av Pathfinder-kontrakt i Los Angeles.

Det var då jetlaggen lättade och verkligheten hann ikapp. Jag. Mitt i det heligaste. Ett manusmöte i Hollywood. Vad gör jag här? Hur sjutton hamnade jag här?

Vad jag vill med det här långa och rätt ostrukturerade pladdrandet är inte att droppa en massa namn eller säga att en manusförfattares glamourösa vardag är att flygas första klass och frottera sig med Hollywood-toppar. Det är det inte. Den mesta tiden sitter man framför en dataskärm och skriver. Eller mailar frenetiskt notes till managers och producenter. Eller så sitter man i telefonmöten med alltför många på tråden samtidigt, alla med sina egna åsikter om det du har skrivit.

Poängen jag ville komma till är: Kan jag så kan du.


Utanför Twentieth Century Fox Film Corporation.

Jag är inget geni. Men jag kan skriva manus. Och jag har drivkraften att förverkliga en dröm som aldrig dör. Den som alltid hägrar vid horisonten för varje unik idé man kommer på: Drömmen om den där biosalongen. Vare sig det är Rigoletto eller Chinese Theatre eller Palais Grand Auditorium i Cannes, den mest magnifika biograf jag någonsin suttit i.

Har du en bra idé kan den räcka hur långt som helst. Det gäller bara att utveckla den rätt. Att ständigt arbeta för att bli bättre på sitt hantverk. Har du FLERA bra idéer?

Grattis. Då har du säkert en karriär som väntar som manusförfattare.

Och när du fått det, lova mig en sak: kom ihåg mig i ditt Guldbaggetal eller Oscartal.

Skulle du glömma bort mig ändå så är du förlåten.

Jag är nöjd ändå. Om du står där.

Johan Brännström